De ser ner på mig men vill ha det jag säljer

De ser ner på mig men vill ha det jag säljer

– Är du dum i huvudet eller?! Du borde typ dö!

Klockan är strax före tre på natten och glassmaskinen är som vanligt överhettad. Kön har den senaste timman ringlat lång genom restaurangen och den alldeles för berusade killen har stått i kö minst en halvtimme. Han vill ha sin glass. Mina förklaringar är förgäves – jag borde dö för att han inte kan få den efterlängtade McFlurryn.
Vid tidpunkten för mordhotet hade jag arbetat på McDonalds i strax under ett år. Idiotförklaringar, spyor på tröjan, skrik och diverse sexinviter hade hunnit bli vardag för mig. Varje nattpass fick jag kommentarer om mitt utseende och sexuella kommentarer. En gång var det en ung tjej som spydde på mig.

Varje vardagseftermiddag förvandlades restaurangen till en ungdomsgård och mina arbetsledare fick ägna sin tid åt att köra ut uppkäftiga och stökiga tonåringar. De dagarna då jag var som mest stressad – på samma gång packa take away-kassar, lämna mat till kunder, hjälpa nästa och göra beställningar – kom alltid kommentarer om vilket dåligt jobb jag gjorde.

Jag borde dö för att han inte kan få den efterlängtade McFlurryn.

Varje arbetspass möttes jag av elaka kommentarer, absurda krav och nedlåtande blickar. Efter ett tag började jag fascineras av människorna som ville få mig att känna mig misslyckad. De gör ett aktivt val att köpa maten som serveras på McDonalds, men de ser ner på personerna som gör att de kan få just den maten. McDonalds är ett matställe precis som andra, jag som anställd tjänade nog i stort sett samma summa som servitriser på caféer och människor vill ha produkten som säljs. Dessutom är det minst lika svårt att få jobb på McDonalds som på ett småstadscafé.

Varför är jag då mindre lyckad för att jag arbetar där?

När jag fick jobbet på McDonalds var jag överlycklig. Jag trivdes som fisken i vattnet på just den restaurang jag arbetade på och tyckte det var ett bra jobb. Men varje gång jag berättade för någon att det var på McDonalds jag arbetade fick jag medlidsamma blickar och kommentarer om att det var synd om mig.
Självklart var det alltid de som aldrig hade satt sin fot innanför kassan på en snabbmatsrestaurang som fällde just de kommentarerna.
Det är dags för samhället att ändra inställning till McDonalds och de som arbetar där. Personerna du möter där är minst lika kompetenta, trevliga och smarta som de du möter någon annanstans i restaurangbranschen.

Och nästa gång din cheeseburgare tar 3 minuter att tillaga på grund av att det är massor av beställningar före din – håll dina sura kommentarer inne. Bjud på ett leende och tänk på att du kan göra dagen bättre för den stressade stackaren innanför
kassan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *