Draculas brud vill bli sin egen

webb 800px

Draculas brud vill bli sin egen

Från fruktad förgörare till flörtig förförare: vampyren har blivit en etablerad antihjälte. Bill och Edward i all ära, men var är de goda kvinnorna?

Myten om vampyren är gammal som gatan och alltjämt återvinningsbar. Den bleka blodsugaren har en ohotad position som favoritmonster i fiktionen och har böcker och tv-serier som Twilight och True Blood att tacka för sitt senaste uppsving. Vampyren har genomgått en fascinerande utveckling från monster till människa, och beskylls ibland för att helt ha tappat bettet. Det gäller åtminstone för den manliga vampyren. Vampyrkvinnorna har stått och stampat ett bra tag.

Anna Höglund är vampyrforskare, passionerad monsterälskare och filosofie doktor i litteraturvetenskap. Hon har skrivit en avhandling om vampyrer och därmed ägnat åtskilliga år åt att identifiera hur vampyrberättelsen har förändrats genom århundradena. Hon berättar om Englands första vampyrboom som inträffade 1819 i samband med att romanen The Vampyre av John Polidori släpptes. Polidori gav liv åt en karaktär med tydliga likheter med en av den tidens största poeter, Lord Byron. Över en natt gick vampyren från att vara ett uppblåst lik till att bli en världsvan tjejtjusare. Men annars var det egentligen den kvinnliga vampyren som var mest populär under 1800-talet. Hon var emellertid inte någon stilig charmör. Av en närmast uteslutande manlig författarkår formades hon till en demonvariant av en stereotypt dålig kvinna.

– Sexiga kvinnor som förstör unga män, suger livet ur dem och gärna äter små barn. Motsatsen till en god kvinna som tar hand om barn och make, säger Anna Höglund.
Men mot senare delen av 1800-talet plockade de kvinnliga författarna upp vampyrkvinnan eftersom de såg en slags upprorisk potential hos henne.
– Man kan se en feministisk styrka i det också, att inte anpassa sig efter idealet utan att vara som en man och ta det man vill ha.

”Sexiga kvinnor som förstör unga män, suger livet ur dem och gärna äter små barn.”

Under större delen av 1900-talet var vampyrkvinnan farlig och utmanande à la Bram Stoker (och åt ofta barn!), men det löstes upp lite under 60- och 70-talen i samband med den starka politiska våg i samhället som talade för kvinnors rättigheter. I samma veva kom romanen Interview with the Vampire av Anne Rice, som utgör en milstolpe i vampyrfiktionens historia. För första gången skildrades världen genom vampyrens ögon.

Bokens hjälte, Louis är en ensam, sorgsen och vacker vampyr och ett praktexemplar av det Anna Höglund i sin forskning
kallar “humanvampyr”. Kort sagt en humaniserad, tänkande och disciplinerad blodsugare. Bokens kvinnliga huvudkaraktär,
vampyrbarnet Claudia, är däremot en samvetslös mördare.
– Som nybliven vampyr är det många som tappar kontrollen och gör onda saker, dödar människor. Men de manliga vampyrerna lär sig tämligen snabbt att kontrollera sin hunger, medan det tar väldigt mycket längre tid för kvinnorna – om de någonsin gör det, säger Anna Höglund. Hon tycker överlag att det är svårt att hitta riktigt bra, komplexa kvinnliga vampyrer i vampyrfiktionen idag. Hon förklarar att det är bra att titta på mainstreamkulturen för att relatera fiktion till samhället man lever i, eftersom den avspeglar de värderingar och normer som är mest dominanta.
– Om man tittar på vampyrkvinnorna i vår samtida mainstreamfiktion så är det ju inte direkt någon positiv bild av det dominanta idealet av en kvinna.

Det verkar således som att vampyrfiktionen, trots sin radikala utveckling, rymmer en tämligen onyanserad kvinnoroll. De omåttligt populära Twilightböckerna är inget undantag, även om de rymmer en och annan kvinnlig “humanvampyr”.
– Om man läser Bellas [den kvinnliga huvudrollen, en tonårsflicka som kärar ner sig i gentlemannavampyren Edward] beskrivning över de kvinnor hon möter så är det iakttagelser av hur bra de bakar och lagar mat. Samtidigt gör hon också en bedömning av om de är bra kvinnor. Det är nästan skrattretande hur hon plockar in de här husmodersegenskaperna när hon bedömer kvinnor, säger Anna Höglund.

Den manliga mysvampyren som är både hjälte och skurk, en plågad men charmig antihjälte verkar onekligen vara här för att stanna. Samtidigt har den litterära världen fortfarande att se fram emot en generation komplexa vampyrkvinnor med feministiskt patos.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.