Nattens tvillingbröder

nattenstvilling 800

Nattens tvillingbröder

Dallas-Bobby, David Lynch och Pablius Papinius Statius har något gemensamt. De har alla undrat vad som egentligen skiljer den sovande från den vakna och ifrågasatt drömmarnas perifera förhållande till verkligheten. Från romersk skaldediktning till science fiction-heist-rullar. Vår fascination för sömnen har gett avtryck i berättelser genom alla tider.

Inom grekisk mytologi fanns Hypnos, en bevingad pojke beväpnad med vallmöfrön. Han var sömnens gud och hans familj är intressant. Hypnos beskrivs som sonen till Nyx, natten, och tvillingbror till Thanatos, döden. Att de två är tvillingbröder säger något om vår föreställning om sömnen. Varje natt vill och behöver var människa försätta sig i ett icke kontaktbart, okontrollerbart tillstånd. Vila. Vi förknippar det med trygghet, välmående och intimitet. Med lugn och ro. Å andra sidan finns det också något skrämmande med sömnen. Den som sover är värnlös. Och finns det något tillstånd under tiden vi lever som kan ge oss en föreställning om hur döden känns är det kanske sömnen. Döden: den eviga vilan. Hypnos och Thanatos.

När någon har dött säger vi att personen har somnat in. Sömnen blir en metafor för slutet. I Raymond Chandlers hårdkokta deckare Den stora sömnen från 1939, om den klassiskt nedalkade och depraverade detektiven Philip Marlowe, blir den stora sömnen synonymt med döden. För boken handlar inte om folk i Los Angeles som somnar, utan om folk i Los Angeles som dör. Men sömnens roll i fiktionens värld är inte bara symbolisk, ibland har dödens lite snällare brorsa fått ta plats i egen person.

Den romerske skalden Publius Papinius Statius skrev faktiskt en dikt till sömnen för nästan två millenier sedan. I ”Till Sömnen” för han en ömsom fjäskande, ömsom klandrande, dialog med sömnen. Han har inte fått sova på en vecka och håller på att tappa förståndet:

”Men sju nätter i rad ser månens ljus mina ögon stirra i sjuklig vaka. Och kvällens och gryningens stjärna ser jag i vaka. Och var gång morgonrodnadens drottning går min klagan förbi, hon strör blott sin dagg att mig trösta. Hur skall jag härda ut? Omöjligt!”

Även Stellan Skarsgård har fått erfara hur psykiskt och fysiskt tärande det är att inte kunna sova. I norska Insomnia från 1997, där han spelar huvudrollen, är sömnlösheten både orsak och verkan till filmens konflikt. Ett mord har begåtts och Skarsgårds insomniadrabbade snut, som senare kom att spelas av Al Pacino i Christopher Nolans remake, bedriver en alltmer desorienterad utredning. Sömnlösheten förvärras av att det är polardag, solen befinner sig aldrig under horisonten. Natten är således ljus, och frånvaron av mörker blir skrämmande för den sömnlöse.

Den tidigare nämnde Statius kallar i sin dikt sömnen för en gåva, och som en gåva betraktades den även av den surrealiska rörelsen på tjugotalet. För dem var sömnen nästan verkligare, eller åtminstone sannare, än vakenheten. Deras vilja var att låta drömmen få ta en plats både i konsten och litteraturen, men också i vardagen. Inspirerade av Freud trodde man att det genom sömnen och drömmen gick att komma i kontakt med det undermedvetna. I Surrealismens manifest från 1924 förespråkar André Breton en framtida upplösning av två till synes oförenliga tillstånd: drömmen och verkligheten. Genom en sådan upplösning skulle man kunna nå en ny, absolut verklighet: öververklighet eller surrealism. Av dessa tankar har regissören David Lynch influerats, sömnen och drömmen är viktiga element i stora delar av hans produktion. I hans kultserie Twin Peaks får filmhistoriens flummigaste federala agent Dale Cooper ledtrådar till berättelsens mordgåta i sömnen. Ett oortodoxt sätt att bedriva polisutredning på, som möjligtvis skulle kunna uppskattas av Göran Lambertz.
inception 800

I Don Siegels film Världsrymden anfaller från 1956 försöker främmande krafter ta över en reaktionär idyll, kaliforniska Santa Mira, genom att kapa invånarnas identiteter när de sover. Utomjordningarna har insett att de annars så kompetenta samhällsmedborgarna blir värnlösa i sömnen, och därför lätta offer för ondskefulla makter. Femtiotalspräktiga amerikaner byts ut mot till synes identiska aliens. Dubbelgångarna skiljer sig dock från originalen; de är pliktmaskiner som saknar såväl individualitet som förmågan att känna. Deras tillvaro tycks vara liksom präglad av antidepressiv medicin. Inga toppar, inga dalar. Ett jämnt töcken av arbetsiver och liknöjdhet, och filmen har tolkats som en allegori över den Sovjetskräck som rådde i McCarthyerans USA. För att undvika att bli utbytta måste de få människor som finns kvar i Santa Mira framhärda kampen mot det yttre hotet, världsrymden och föreställningen om en kärlekslös kommuniststat, i plågsam insomnia.

I albanske författaren Ismaïl Kadarés dystopi Drömmarnas palats från 1981 används sömnen som vapen av människorna själva. Genom registrering av medborgarnas drömmar kan den totalitära staten kontrollera och styra invånarna. Alla medborgares drömmar samlas in för analys och tolkning, med syfte att avslöja komplotter mot makthavarna. Drömpalatset är en statlig tydningsinstitution och en mardrömslik arbetsplats med långa, labyrintiska korridorer där tusentals anställda tjänar makten genom att tortera medborgare som drömmer farligt och visionärt om frihet.

”I sömnens rike finns nämligen såväl mänsklighetens ljus som dess mörker, dess honung och dess gift, dess storhet och dess nöd. Allt som är oklart eller olycksbringande eller som kommer att vara det om några år eller århundraden dyker först upp i människors drömmar. Varje osund lidelse eller idé, varje landsplåga eller brott, varje uppror eller katastrof kastar nödvändigtvis sin skugga långt innan den visar sig i verkligheten”, resonerar en högt uppsatt tjänsteman på dröminstitutionen.

Samtidigt som Christopher Nolan jobbade med den amerikanska versionen av Insomnia började han också skriva på ett manus om drömtjuvar. 2010 släpptes hans film Inception. I den har människor lärt sig tränga sig in i varandras medvetanden och drömmar, och drömtjuvsligan använder sina förmågor för att stjäla människors innersta hemligheter. Men möjligheten att kunna fly in i, och kontrollera, drömmarna blir för vissa ett gissel. Drömmarna kan bli beroendeframkallande, ett slags sci fi-heroin som får verkligheten att framstå som alltför futtig. För drömmissbrukarna har André Brétons vision realiserats: drömmarna har blivit verkligare än verkligheten.
freddy
Drömalienkolonialister, drömdiktatorer, drömtjuvar och drömknarkare har ytterligare en kompanjon: drömmördaren. En drömmördare som nyttjar sömnen för sina egna dubiösa syften är den förhatlige antagonisten i Wes Cravens Terror på Elm Street från 1984: Freddy Krueger. Egentligen är han död, men han existerar i drömmarnas värld. Försedd med dålig hy, rakbladshandskar och en fedorahatt skrämmer och mördar han barn i sömnen. De barn som plågas av hans nattliga besök försöker hålla sig vakna. Men sömnen, och Freddy Krueger, är ofrånkomlig.

Många filmskapare och författare har nyttjat drömmens möjligheter att ge historier flera skikt. Ibland är drömmens betydelse ringa, ibland är drömmen överordnad verkligheten. I Lana och Andy Wachowskis film Matrix från 1999 vaknar Neo upp från ett liv som visar sig varit en simulerad verklighet, en slags högteknologisk dröm.

Skaparna till långköraren Dallas använde drömmen på ett annat kreativt sätt. I slutet på säsong åtta dog karaktären Bobby Ewing, spelad av Patrick Duffy. I hela säsong nio befinner sig de övriga karaktärerna i sorg. När karriären inte riktigt gick så bra som Duffy hoppades ville han göra comeback som Bobby. Detta löste manusförfattarn genom att förklara hela säsong nio som Pam Ewings dröm. Detta innebar inte bara att Bobby kunde återvända, de nya skådisar som fått roller under drömsäsongen blev av med sina jobb när Pam vaknade. För Dallas-skaparna blev drömmen en slags Deus ex machina, ett knep som användes inom antik teater. Om intrigen i en pjäs blev för rörig sändes en gud, deus, ned från taket för få ordning på det till synes hopplösa kaoset.

Sömnen och drömmen har gett upphov till en mängd berättelser, från antiken till idag. Sömnlöshet är ett klassiskt attribut för den plågade. Statius kopplar samman sin sömnlöshet med obesvarad kärlek, och många är de poeter efter honom som hålögda och ångesthärjade vandrat vakna nattetid. Sömn och sömnlöshet är romantiskt, ibland makabert. Törnrosa och återigen gryr dagen vid din bleka skuldra. Drömmens plats i fiktionen är något helt annat. När det kommer till drömmar blir det ofta surrealistiskt, dystopiskt och väldigt farligt. Kanske för att drömmarnas ursprung fortfarande är oss så främmande. Kanske för att mardrömmar fortfarande kan te sig så verkliga.