Shaadh – att avvika i och ifrån Palestina

shaadwebb2

I skuggorna av en internationell storkonflikt sitter Ahmad och väntar på ett avgörande besked. Han är en ung man som bara väntar på att få börja leva ett riktigt liv. Ett liv där hans kärlek och hans sexuella identitet inte ifrågasätts eller ses som avvikande.
I en smal trappuppgång till ett kulturcenter på Västbanken väntar Ahmad på något bättre. Utanför dallrar luften av hetta och gatuförsäljare ropar som vanligt ut sina varor. Ramadan har just avslutats och allt återvänder till sin normala vardagslunk. Ahmad har inte firat, han är inte mycket för religion överhuvudtaget.

Han pratar om sitt konstnärskap och svårigheten att få jobb på Västbanken, men det märks att det egentligen är något helt annat som han vill prata om. Han tassar runt ett känsligt ämne. Sonderar terrängen innan han dyker in i det.
Med sitt långa hår och väna sätt står han ut bland de andra unga killarna på kulturcentret. Ahmad fumlar runt halsen och drar fram ett smycke i glas. Det är en regnbågsfärgad cylinder med två sammanlänkade Marstecken. Han känner inte att smycket innebär en risk för honom.
– Jag bär det alltid under kläderna och tar det aldrig av mig, säger han.

Ahmad berättar att han haft en pojkvän tidigare men att det tog slut eftersom hans pojkvän var religiös och hela tiden brottades med inre konflikter. I svallvågorna av den relationen hittade han en ny kille men attraktionen uppstod aldrig. De gick aldrig ihop annat än på ett fysiskt plan. Processen att hitta likasinnade i Palestina är svår och riskabel och någonstans längs vägen hade Ahmads sökande lett honom in i problem.
– Det finns folk som vet om hur jag är, säger han och berättar att han har fått hotfulla SMS.

En av de andra killarna från centret kommer ut i trappuppgången och Ahmad tystnar tvärt. När han passerat ner i trapporna börjar Ahmad igen.
– Han vet inget. Jag hör hur han pratar om sånna som mig. Han och alla andra här på centret, säger Ahmad.
– De säger att vi inte är bra människor. Att vi borde dö, säger han och tvekar en stund innan han fortsätter.
– Jag har inte bett om att bli sån här, jag kan inte hjälpa det. Ibland blir jag så frustrerad över att inte kunna vara mig själv att det känns som att jag ska sprängas. Det finns inget liv här för mig, ingen kärlek. Jag är fortfarande ung, jag vill kunna leva på riktigt, säger han.

Han återkommer till rädslan och speciellt rädslan för salafister, en extrem islamistisk grupp.
– Om de får reda på vad jag är så skulle de inte tveka inför att döda mig. Slänga mig från ett tak. Det är så de gör med folk som inte är straighta. Det ser ut som självmord, men alla vet, säger Ahmad.
Genom sin berättelse använder han inte orden ”gay” eller homosexuell utan refererar till sig själv som ”icke-straight”.

Begreppet gay är relativt nytt i Mellanöstern, en region som precis som resten av världen sett gott om öppet samkönade relationer i det förflutna. Sex mellan personer av samma kön har alltid förekommit i alla delar av världen men det är först med införandet av begrepp som gay och homosexualitet som dessa relationer lyfts fram i offentlighetens ljus i modern tid. I mellanöstern har detta till stor del förknippats med västerlandets kolonisation av Orienten och i arabisk litteratur förekommer ofta sex mellan män som ett sätt att symbolisera arabvärldens kuvande under koloniala makter. Öppet homosexuella ses som anhängare av en västerländsk kultur och som potentiella överlöpare, anhängare av en kolonial agenda att ”tvinga på” arabvärlden västerländska värderingar kring samkönade relationer. Samtidigt verkar det som om det största problemet som många arabiska debattörer har med homosexuellas rättigheter är att de skulle få leva öppet med sin läggning. Öppenheten framstår ofta som en större problematik än själva handlingen. Språkligt har det inom arabiskan funnits gott om termer for att beskriva sex mellan människor av samma kön, men dessa ord har bara beskrivit själva handlingen och inte uppehållit sig kring identitet. För att sätta ord på sin identitet använder därför många arabiska HBTQ-personer engelska lånord som ”gay” eller ”homo” för att komma bort från det nedlåtande shaadh eller från andra mer obskyra termer men detta späder även på deras kulturella olikhet gentemot traditionella arabiska värderingar.

Ahmads blick går mot golvet och hans smala axlar hänger lågt när han säger att han ibland funderar på om det inte vore bättre om han bara tog livet av sig. Sen återkommer han till hoten.
– De får inte berätta för min familj, de skulle aldrig prata med mig igen om de visste vad jag är. Det skulle dra skam över hela min familj om det kom ut. Dessutom så står jag näst på tur av mina syskon att gifta mig.
En av Ahmads tidigare relationer tog slut då hans pojkvän tvingades gifta sig vid 23 års ålder.
– Jag kan inte gifta mig med en kvinna, säger han med eftertryck men fortfarande så dämpat att ingen obehörig ska råka höra.
– Jag är den jag är.

”De får inte berätta för min familj, de skulle aldrig prata med mig igen om de visste vad jag är.”

Det juridiska läget i Gaza och på Västbanken är ett lapptäcke av lagar från tidigare ockupationsmakter. Israeliska myndigheter drar ofta nytta av detta och använder sig av det lagsystem som bäst passar deras intressen från fall till fall. Innan den israeliska ockupationen har området tidigare under det gångna århundradet styrts av Jordanien respektive Egypten, Storbritannien och det Ottomanska riket. I Gaza, som sedan 2006 styrs av det islamistiska och konservativa partiet Hamas tillämpas den brittiska lag från 1936 som kriminaliserar sexuella handlingar mellan två män, kvinnor som har sex med andra kvinnor nämns inte i lagen. På Västbanken däremot tillämpas en Jordansk lag som avkriminaliserade homosexualitet 1951 men i praktiken finns inget juridiskt skydd för HBTQ-personers rättigheter och samkönade äktenskap är inte tillåtna. Den allmänna synen på homosexualitet och heder i området har gjort att många HBTQ-palestinier har flytt till Israel för att söka skydd. Deras möjlighet att söka asyl i Israel är dock begränsad då landet i princip inte tar emot asylärenden från länder och territorier som de befinner sig i konflikt med.
Det som står i lagen och vad som praktiseras av palestinsk polis går dock inte alltid hand i hand. Brian Whitaker skriver i ”Onämnbar kärlek” bland annat om Taysir från Gaza som flydde till Västbanken för att slippa förföljelser men som greps och plågades av palestinsk polis även där. En liknande historia berättas i BBC:s ”Secret Lives” av en ung palestinsk man som fängslades vid 12 års ålder och fick sitta i fängelse i tre år innan han släpptes. Han lever nu som papperslös i Israel. Många palestinier ser homosexuella som potentiella landsförrädare och israeliska informatörer.

Ett och ett halvt år senare sitter Ahmad i väntan på en flyktingförläggning i Belgien. Han är frustrerad och trött.
– Normalt ska ett sånt här fall inte ta mer än tre månader säger han.

Han har nu befunnit sig på förläggningen i över ett år. Där bor han själv i ett litet rum och får sju euro i veckan i fickpengar. Hans första ansökan om asyl på grund av sexuell läggning fick avslag och nu har han överklagat.
– De trodde inte på mig när jag sa att jag var homosexuell. De sa att jag inte betedde mig eller såg ut som en bög, säger han.

”Det känns som att jag flytt öknen för ett helvete”

I förhören med myndigheterna hade han uppgett att han varit medveten om sin sexuella läggning sedan 12-årsåldern, något som inte heller uppfattades som trovärdigt. Enligt Ahmads avslag är det inte möjligt att upptäcka sin sexualitet så tidigt. Barn i 12-årsåldern är bara förvirrade och vet inte vad de vill enligt utredarna. Eftersom Ahmad vid sina tre intervjuer haft tre olika tolkar så tycker de även att hans uttalanden är inkonsekventa.
Ahmads första advokat höll med myndigheternas beslut. Hon trodde inte att han hade något att vinna på att överklaga om han inte lyckades hitta nya bevis på sin utsatta situation eller sin sexualitet. Ett kort tag funderade Ahmad på att ge upp och gå under jorden eller ta livet av sig. Att återvända till Västbanken var aldrig ett alternativ.
– Det känns som att jag flytt öknen för ett helvete, säger Ahmad.

Tillslut fick Ahmad tag på en ny advokat som andades in nytt hopp i honom och medan vintern utanför förläggningen utanför var som kallast brottades Ahmad med en ny idé. Han skulle spela in en sexvideo.
Trots rädsla för att den skulle spridas och trots att han var obekväm med själva tanken så var självbevarelsen starkare. Videon skulle kunna vara hans sista chans.
– Det känns som en rättegång där jag måste bevisa att jag är den jag är, säger Ahmad
Tawheed från Oman brukade komma till Ahmads anläggning då och då för att besöka en av sina vänner. De två hade fattat tycke för varandra och Tawheed hade även varit med när Ahmad fick sitt avslag. Genom att berätta om sitt fall kunde Ahmad få den hjälp han behövde av Tawheed.

När kameran på Ahmads laptop rullade var det inte första gången de hade sex med varandra, men det det var första gången någon av dem gjorde något liknande på film. Tawheed ville inte ha med sitt ansikte i filmen så det hela gjordes i en och samma ställning med hans huvud utanför bild.
– Det var inte bekvämt att ha kameran där, jag tror ju på att det sexuella livet är något privat som inte ska visas upp för andra. Men jag vet inte hur jag annars skulle få de här människorna att fatta, säger Ahmad.

Under 2013 har flera medier i Belgien rapporterat om att antalet falska HBTQ-flyktingar tros ha ökat lavinartat. Mellan 2006 och 2011 ökade antalet asylansökningar med sexuell grund i Belgien från 116 till 823 enligt brittiska The Sun. Det ska främst vara afrikanska män som i större utsträckning än tidigare påstår sig vara homosexuella för att få stanna i landet enligt en artikel från Radio Netherlands. I Belgien har myndigheterna tacklat problemet genom att tillsätta speciella utredare som ska kunna avgöra ifall de sökande är äkta vara eller inte och idag är det bara en tredjedel av påstådda homosexuella flyktingar som ges asyl i Belgien. Att preducera egna sexfilmer som ett sätt att bevisa sin sexualitet har blivit allt vanliga bland desperata asylsökande i England enligt The Guardian.
Nu ligger en sådan filmen hursomhelst på Ahmads dator i väntan på nästa intervju med myndigheterna. Hans advokat säger att hans chanser att få asyl kan ökas markant av filmen. Att titta på den själv ger honom dock inget nöje.
– Ibland när jag tänker på den gråter jag och hatar mig själv. Det känns som att jag blivit tvingad till något jag verkligen inte ville, säger han.
– Jag kan utan tvekan påstå att jag blivit förföljd för min sexualitet två gånger nu – en gång i Palestina och en gång i Belgien, säger han.