Bandet som dog – men vägrar glömmas bort

Bandet som dog – men vägrar glömmas bort

The Velvet Underground räknas som ett av de viktigaste banden i popmusikens historia, mot alla odds. Deras första LP sålde löjligt dåligt och publiken flydde från spelningarna. De dök upp som en kontrast till det svängiga sextiotalet – och förändrade allt.

Det hände otroligt mycket under 1960-talet. Inte minst i populärmusikens värld. I början av årtiondet dansade brittiska ungdomar till The Beatles hit She loves you samtidigt som man i New York myntade uttrycket ”protest songs”. Det var en ung man från Minnesota som med en säregen stämma började sjunga långa låtar med berättande och reflekterande texter. Den hänförda publiken började prata om ”The voice of a generation”, någon som sa det alla tänkte. Den unga mannen, som tog sig artistnamnet Bob Dylan säger i Martin Scorseses dokumentär No direction home: ” In taking all the elements that I’ve ever known to make wide-sweeping statements which conveyed a feeling that was in the general essence of the spirit of the times…I think I managed to do that.”

”Energi, ärlighet och innerlighet var otroligt viktigt. Rocken skulle berätta sanningen.”

Låttexten fick mer betydelse än någonsin. Detta smittade av sig från den amerikanska folkmusikscenen till rock’n’rollen som i mitten av sextiotalet gick igenom stora förändringar. Istället för att sjunga om oskyldiga förälskelser började man reflektera över samhällets värderingar och normer. Energi, ärlighet och innerlighet var otroligt viktigt. Rocken skulle berätta sanningen.

Många av de nya rockmusikerna hade bakgrund i engelska konstskolor, bland annat John Lennon i The Beatles och Ray Davies, frontfigur i The Kinks. Den nya generationen rockmusiker såg på sig själva som konstnärer istället för underhållare och man började experimentera med elektronisk musik, poesi och avantgardekonst. Det som tidigare kallats rock’n’roll, pop eller beat kallades nu helt enkelt ”rock music”.

The Velvet Undergrounds sångare Lou Reed, som var starkt influerad av Bob Dylans förändringar av folkmusikscenen, spelade vid den här tiden på Café Bizarre i New York med sitt band. Med monoton röst sjöng Reed sina ärliga och ofta brutala låttexter om droger, sex, ångest, sjukdom och smärta. Melodierna var lika kaotiska och ångestfyllda. Ljudnivåerna var ojämna och tempot skiftade under låtarnas gång. Några av de mest omdiskuterade låtarna var Heroin och I’m waiting for the man, den sista om en drogmissbrukare som försöker köpa heroin i stadsdelen Harlem. Bara tre år tidigare släppte The Beatles I want to hold your hand i USA. Nog hade rocken förändrats.

I publiken på Café Bizarre satt konstnären Andy Warhol som direkt blev intresserad av The Velvet Undergrounds unika framtoning. Han bjöd in dem till sin konstateljé ”The Factory” i Midtown Manhattan och gjorde dem till en del av sin multimediaföreställning The exploding plastic inevitable. Han betraktade dem som ett konstverk, inte ett rockband. Warhol blev producent för Velvets första LP från 1967 The Velvet Underground & Nico och designade det legendariska omslaget med en halvt skalad banan.

Även The Beatles var mitt i förändringen av rockmusiken. De gav 1965 ut LP:n Rubber Soul där Lennons texter var längre och mer allvarsamma i bland annat Nowhere man och In my life. De nya låtarna var svåra att dansa till och med många nya ljudeffekter kunde de inte längre spela låtarna live. The Beatles fick sluta turnera.
Samtidigt som rockmusikerna började experimentera med låttexter och melodier var hela ungdomskulturen i förändring. På Carnaby Street i London, där The Rolling Stones och The Who brukade köpa sina kläder, började modebutikerna plötsligt skylta med blomsterkransar, hårband och rökelse. Hippierörelsen hade tagit sig över Atlanten.

Trots den starka hippieoptimismen var allt inte “peace, love and understanding” på långa vägar.

Sommaren 1967 var hippierörelsens absoluta glansdagar, ”The summer of love”. Man ville presentera en alternativ livsstil till ”det normala”, den amerikanska medelklassen och politiska auktoriteter. Andra verkligheter skulle utforskas med hjälp av meditation, LSD och psykedelisk rock. Några kända band från perioden är The Doors, Jefferssons Airplane, The Byrds, Grateful dead, The Yardbirds och The Jimi Hendrix Experience. Ljudförvrängningar, svävande stämningar, monotona rytmer och surrealistiska texter karakteriserar det psykedeliska soundet som slog igenom både i Storbritannien och USA.

Medias framställning av hippielivsstilen var ofta väldigt drogromantiserade med bilden av fridfulla människor som levde efter devisen ”make love not war”. Rockpoeten Jim Morrison i San Francisco-bandet The Doors var en av dem som skildrade de mörka sidorna av sin alternativa livsstil. Han skrev texter som “when you are strange, no one remembers your name” i låten People are strange, eller “music is your only friend until the end” i When the music’s over. Trots den starka hippieoptimismen var allt inte “peace, love and understanding” på långa vägar.

1966 flög The Velvet Underground med Andy Warhol och hela Factory-entouraget till Kalifornien, hippierörelsens centrum. I San Francisco var människorna färgglada och barfota, Velvets var alla klädda i svart och hade boots. Hippieanhängarna svävade runt på LSD Velvet Underground tog amfetamin. Två motpoler kolliderade. Lou Reed hade starka åsikter om San Francisco-scenen: ”It’s just tedious, a lie and untalented. They can’t play and they certainly can’t write. I keep telling everybody and nobody cares. We used to be quiet, but I don’t even care anymore about not wanting to say negative things: things have gone so far that somebody really should say something. You know people like Jefferson Airplane and Grateful Dead are just the most untalented bores that ever came up.”

Det förrädiska Flower power-livet skördade snart sina offer. Musikerna Jimi Hendrix, Brian Jones, Jim Morrison och Janis Joplin dog mellan 1969 och 1971 av sina destruktiva livsstilar med alkohol– och drogmissbruk. Hippieoptimismen dog och eftersmaken var synnerligen bitter.

Vid samma tidpunkt gick även The Velvet Underground i graven men spåren de satt i populärmusiken skulle snart visa sig. De första stegen i punkrockens utveckling togs redan 1969 av Iggy Pops band The Stooges, starkt influerade av Velvets. I Storbritannien slog David Bowie igenom i början av 1970-talet med Andy Warhol och The Velvet Undergrounds avantgardekonst som förebild.

”I honestly wish we could have copied them more; we didn’t come close enough. But it was cool because it became more of our own thing. Which is something else I got from the Velvets. They taught me just to be myself ” – Julian Casablancas

Vid sextiotalets slut hade rocken med sin inriktning på autenticitet tagit avstånd både från den kommersiella hippierörelsen och den traditionella dansvänliga rock’n’rollen. The Velvet Underground var en av dem som satte ner foten tyngst av alla. Trots bandets korta levnadstid, de tunga drogerna, deras experimentella sound och ofta förargelseväckande låttexter överlevde Velvets musikstil bandets undergång och markerade tydligt starten på en avantgardeinriktning i rockens historia. Genom att göra precis vad de ville, på sitt eget sätt, gav de framtida generationer nya musikaliska verktyg att jobba med.

Julian Casablancas från The Strokes berättade att han lyssnade på albumet Loaded när bandet startades. ”I honestly wish we could have copied them more; we didn’t come close enough. But it was cool because it became more of our own thing. Which is something else I got from the Velvets. They taught me just to be myself.”
Många påstår att The Velvet Underground har varit mer inflytelserika än The Beatles i populärmusikens historia. Det är svårt att tro då Velvets första LP bara sålde 30.000 exemplar de första fem åren när The Beatles I want to hold your hand sålde 10,000 exemplar i timmen när den släpptes i New York. Men som den engelske producenten Brian Eno sa: “ everyone who bought one of those 30,000 copies started a band.”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *