Mars är inte rätt plats att uppfostra sina barn

Mars final 800x800px

Hundratusentals människor kämpar om fyra platser på en rymdfärja som ska lämna jorden för gott.
Målet med resan: att kolonisera Mars.

Från början var de över 200 000 sökande. Nu är de ett drygt tusental och i slutet av året kommer de att vara max 40 stycken. Det inte så lite ambitiösa projektet att skicka ut helt vanliga människor på en 210 dagar lång rymdfärd för att sedan låta dem landa på en obebodd planet och leva återstoden av sina dagar där är kontroversiellt. Lägg därtill att resten av världen kommer kunna följa äventyret hemifrån på sina TV-apparater och det låter som en Sci-Fi-version av filmen the Truman Show.

Martina Johansson är en av tio svenskar som fortfarande är med i uttagningen till att bli astronaut. Om ett par dagar ska hon ta en två veckor lång paus i sina sociologistudier för att resa till Japan. Att resa är för henne ett utmärkt sätt att uppleva de kulturer hon inte kommer få möjlighet att se om hon blir en av de fyra utvalda som reser till Mars år 2024.
– Precis som med kulturkrockar här i det vanliga livet så är det väldigt lätt att bli hemmablind och tro att allting ser ut som det gör här. Mars har mycket att lära oss eftersom vi inte har varit där än. På många sätt så tycker jag att det handlar om att förstå någonting som inte ser ut som det vi är vana vid, säger hon.

Marsresan är inte utan risker. Kritikerna är rädda för vad som kommer att hända med deltagarna om tittarsiffrorna sjunker och projektets finansiering sinar. Den tyska ex-astronauten Ulrich Walter har uttalat sig i tyska medier och sagt att bara chansen att överleva själva landningen ligger på 30 procent. Förenade Arabemiratens religiösa råd har utfärdat en fatwa som förbjuder muslimer att resa till Mars, eftersom de anser att det är att jämföra med självmord och därmed oförenligt med Islam.
Om kritiken är grundad återstår att se, men en sak är säker: oavsett hur framgångsrikt företaget blir så har nederländska Mars One redan skrivit in sig i historieböckerna.

Inför avresan kommer de personer som slutligen väljs ut att få genomgå ett åttaårigt träningsprogram. Utöver astronautträningen kommer de få en del tekniska och medicinska färdigheter och inte minst lära sig att odla sin egen mat. Men framförallt kommer de att tränas i att vistas långa perioder i avskildhet från yttervärlden. Martina Johansson tror att det kommer att vara den största utmaningen.
– Att bara vara fyra personer på en främmande planet… åtminstone de första två åren. Sen om allt går som det ska så kommer det ytterligare fyra efter två år. Men man kommer ha tränat mycket på att må bra i en begränsad omgivning. Man blir som en familj som måste hålla ihop, säger hon.
Det är förståeligt att gruppdynamiken är central för projektet, astronauterna kommer ju aldrig träffa några andra människor. Eftersom den medicinska utrustningen kommer vara begränsad rekommenderas det däremot inte att deltagarna fortplantar sig. Kolonins bestånd säkras istället genom att man fortsättningsvis skickar nya astronauter vartannat år.

Martina Johansson säger att det finns mycket hon skulle sakna om hon lämnade jorden och familj och vänner toppar den listan. Men hon ser det inte som en uppoffring. Hon sökte till Mars One eftersom hon såg en unik möjlighet att få ta del av ett historiskt ögonblick och få göra saker som ingen annan har gjort förut. Dessutom tyckte hon att det lät häftigt.
– Precis som med Higgs-partikeln är det någonting som kanske kan ge mycket i framtiden, men som just nu mest är en rolig grej. Och då får man pionjära för att det är kul. Och för att man tror på det. Jag tror på att det här kan vara ett sätt att visa för världen att det går att vara självförsörjande vad gäller mat och el och ändå leva på ett sätt som är givande, säger hon.

Hon föreställer sig tillvaron på Mars som ganska avskalad med heltidsarbete och få distraktioner. Hälften av tiden kommer att gå till egen forskning och hälften till forskning för olika universitet på jorden. Får hon bara ta med en sak väljer hon kritor eftersom hon är övertygad om att det kommer behövas kreativa avbrott i arbetet. Hon tycker att det finns ett värde i att dokumentera bosättarnas forskning och vardag, men hon tycker att det är missvisande att beskriva det som en dokusåpa.
– Det kan vara värt någonting om hundra år att se hur det såg ut när de första människorna koloniserade Mars. Men just såpadelen tror jag är en dålig idé. Det skapar ett tävlingsmoment som inte är konstruktivt utan snarare handlar om att människor ska bli arga på varandra. Det kan inte bli Paradise Hotel om man förväntar sig att människor ska överleva.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.