Vid vilken temperatur brinner telefoner?

Någon i min närhet påstår att vi på grund av samhällets digitalisering inte ligger långt ifrån att sluta lära barn skriva för hand. Jag rycker till. Det är väl ändå inte möjligt? Vad skulle det vara för framtid? Eller är det bara jag som är konservativ och vägrar inse hur ny teknologi lägger grunden för nya och konstruktiva former av kommunikation?

När jag läser Ray Bradburys bok Fahrenheit 451 för andra gången så kan jag spegla mina egna konservativa tendenser i Bradburys. I det framtida samhälle som han beskriver uppmanas alla människor till så glättiga nöjen som möjligt. Böcker är förbjudna och brandmännens uppgift är inte längre att släcka bränder utan att anlägga bokbål hos excentriker som håller sig fast vid gamla och farliga former av kultur.
”Ingen av de här böckerna stämmer överens med varandra… Människorna i de här böckerna har aldrig någonsin levat” säger brandchefen Beatty till en äldre kvinna innan han tänder på hennes böcker.
Jag ställer mig frågande till Bradburys okritiska kärlek till boken som format. Går vi miste om något fundamentalt om boken eller papperstidningen försvinner? Finns det något som säger att innehållet måste förändras bara för att formen blir en annan?
Men problematiken i Bradburys roman går självklart djupare än så. Han beskriver hur fördummande Tv-underhållning, snabba bilar, nöjesfält och en ständig distraktion av musik, ljud och tal genom hörlurar håller invånarna i hans framtida samhälle på avstånd från varandra, utan tid för samtal. Vi kommer till insikt om att kommunikationsproblemen i Bradburys dystopi handlar om så mycket mer än bara kommunikationens form.
Bradbury visar på hur distraktion och alienation upprätthålls genom artificiell kommunikation. Det får mig att tänka på hur många gånger jag suttit i ett sällskap där alla tyst tittar ner i sina telefoner. Hur disträ vi blir av ständig multitasking och att hela tiden vara uppkopplade mot något större och viktigare än oss själva och det vi gör för stunden. Jag tänker på de ”second screen” lösningar som sägs vara en del av framtida Tv-underhållning. Det räcker inte med att titta på På Spåret längre, du måste själv kunna vara med och gissa på frågorna via din telefon. Om vi inte bara förväntas förhålla oss till en utan två skärmar, vilket utrymme blir då kvar för den människa som sitter bredvid oss i soffan?

Men jag kan inte komma ifrån att jag faktiskt upplever ett problem med formen, själva teknologin, inte bara hur den distraherar oss genom att gör oss ständigt uppkopplade och frånvarande. Vi gör oss mer och mer beroende av kommunikationsteknologi som vi inte förstår oss på. Det är dyra och komplicerade apparater som nu finns i varje hem. Teknologi som vi måste betala för och som kommer med vissa betingningar från företagen som producerar dem. Vem kan hindra stora företag som Google och Facebook från att samla in enorma mängder data om våra vanor och åsikter? Det finns en enorm maktproblematik i denna utveckling som lägger våra sociala interaktioner i händerna på stora företag. I detta perspektiv ter sig en värld där barn inte lär sig skriva för hand som en mardröm. När vi inte längre kan använda vårt skrivspråk utan att blanda in teknik producerad av stora företag med oklara motivationer så har vi lämnat över en enorm makt till teknologin och de som behärskar den. Ju mer beroende vi blir av teknologi för basala ändamål, desto mer makt har vi låtit glida mellan våra fingrar.
Jag är fullt medveten om att vi redan idag överlåter stora områden av vårt leverne till teknologi som vi inte egentligen förstår oss på. Det är bekvämt och vi är bekvämliga varelser. Faran ligger i att bortse från att teknologiutvecklingen i vårt samhälle, precis som så många andra utvecklingsområden, genomsyras av maktstrukturer. Det är främst de med makt som har möjlighet att utveckla och marknadsföra ny teknologi. Frågan om vem som har makten över vår teknik och vad deras intressern består av är därför av största vikt.
I Bradburys dystopi är samhället militariserat och försjunket i ett krig som invånarnas uppmärksamhet ständigt leds bort ifrån. Det är uppenbart att media i detta framtida samhälle kontrolleras av en auktoritär statsmakt, kanske i korporativistisk samklang med stora företag. Kanske är jag som sagt konservativ när jag blir skeptisk till den rasande utvecklingen inom kommunikationsteknologi. Men vad gör vi när vi befinner oss i ett samhälle som förtrycker oss utan möjligheter att undgå övervakning och kartläggning? När vårt mest grundläggande sätt att uttrycka oss medieras genom de som vi kanske en dag måste värna oss emot? Ska vi då återuppfinna pappret och återigen lära oss skriva? En demokratisk utformning av våra kommunikationsmedel är ovärderlig om vi ska bygga en fri och demokratisk värld.

Kanske ligger en lösning till min oro bland de radikalare krafter som brukar sig av ny teknik på ett mer öppet sätt. Sedan internets ursprung har det funnits grupper som genom fri delning av information och öppna koder strävat efter en plattare utveckling som inte kontrolleras av stora företag. Kanske är jag bara en teknofob som överreagerar när en föråldrad kommunikationsform hotas.
451 grader Fahrenheit är den temperatur då papper brinner. Om vi plötsligt skulle finna oss själva i Bradburys dystopi så skulle framtidens brandmän inte behöva bränna några böcker eftersom ingen ändå skulle läsa dem. Det skulle räcka att spärra våra läsplattor och telefoner.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *