Filmrecension: Unbroken

Rörande men långt om olympisk atlet

Foto: Universal Pictures

Foto: Universal Pictures

Louie blir slagen av alla fångar i lägret. En efter en. De ska alla slå honom i ansiktet.  Vartefter att kön av fångar sakta blir kortare går solen ner. När det sista slaget är mottaget är det mörkt och Louie ligger på marken och kvider .

Detta är en av de mest rörande scenerna i filmen Unbroken. Den illustrerar på något vis hela historien. Trots slag och motgångar överlever den olympiska atleten Louie Zamperini. Han överlever kriget, mer än en månad på det stormiga havet och tiden i Japans koncentrationsläger. Filmen skildrar hans resa och visar hur han kämpar för att överleva .

Jack O’Connell, känd från Skins och 300, gestaltar Louie med känsla och inlevelse från början till slut. Även Garrett Hedlunds gestaltning av fången Fitzgerald berikar berättelsen , tillsammans med de andra skådespelarna ger de en berörande bild. Angelina Jolie, som regisserat filmen, och hennes rollsättare har gjort ett bra jobb med val av skådespelare.

De miljöer som visas i filmer är slående. Allt från den olympiska stadion  i Berlin till koncentrationslägret ser äkta ut . Det gör att man som tittare verkligen tar berättelsen på allvar. Tanken på att berättelsen bygger på en verklig historia finns ständigt i bakhuvudet. Genom hela filmen är känslan av äkthet påtaglig.

Trots känslan blir dock vissa delar av filmen långtråkig. Lång tid spenderas exempelvis för att visa Louie och hans vänner på havet. Under denna tid händer det  inte mycket. Dessa långdragna scener tillför väldigt lite till historien och skulle kunna kortas ned.  Filmen är ändå två timmar och 17 minuter lång.

Två timmar och sjutton minuter som berör. För även om man tidvis var uttråkad har varje slag som Louie mottar en enorm genomslagskraft. Inte bara hos honom, utan även hos tittaren.